far away
och jag sitter och frågar mig själv varför jag överhuvudtaget pallrat mig hit?
jag menar, helt seriöst, vafan ska det vara bra för?
har iaf haft en sjukt slapp vecka som jag för det mesta tillbringat under täcket i min säng. man skulle kunna tro att det varit slappt och visst, det har det varit. fysiskt slappt. kan ju inte säga att jag rört mycket på mig men har varit sjukt uppstressad vad gäller praktiken och det har gjort mig både less, arg och sjukt omotiverad. hade inte per funnits hade jag nog gett fulla fan i alltihop för han har varit så himla bra. han har peppat och motiverat så jag hade nog mått mer dåligt för hans än för min egen skull om det hade fukkat ihop sig totalt. har iaf praktik nu de två veckor som kommer så jag kan äntligen släppa det.
och visst är det ett mysterium i säg det här med föräldrar. jag har aldrig dragit jämt med pappa men aldrig kunnat säga att jag inte tycker om honom, jag har aldrig haft tillräckligt bra anledningar. och helt plötsligt så bara ramlar dom in, jag kan inte längre räkna på alla mina fingrar&tår hur många gånger de senaste månaderna som han gjort mig besviken, ljugit, och försummat mig. men jag vill inte behöva tycka illa om honom, han är ju min pappa för fan! och ibland blir jag så förbannad på mamma för att hon faktiskt gjort mig till den jag är för hade jag varit mer som honom hade jag kunnat ge igen, men jag vet bättre. jag vet att jag inte mår bättre av att han mår sämre. men det skulle kännas så himla bra att bara stå öga mot öga och ösa ur sig varenda liten känsla och tanke, få honom att fatta hur mycket han förstört. är han bara korkad eller försvann kärleken till barnen ner i soptunnan tillsammans med 17års äktenskap? han förstår inte hur gärna jag vill älska honom men han gör det så jävla svårt. och vad som gör mest ont är inte vad han gör mot mig. att se hur resten av familjen lider pga honom, jag fixar inte det. då hade jag hellre tagit allt själv. jag älskar min mamma mer än allt och jag gör nog vad som helst bara hon mår bra. julia som alltid är överdrivet positiv, vad har hon gjort för att förtjäna det här? hon fattar inte nu men en vacker dag kommer hon att börja undra, vad säger man då? när man inte längre kan skydda henne från allt som hon inte förstår idag. och lillebror, det känns som en evighet innan han flyttar hit. dels vill jag ha hit honom för min egen skull för min bror är den bästa i världen och vi har stått stadigt tillsammans genom allt samtidigt som det känns så orättvist att han blev lämnad kvar i bjurholm för det är inte svårt att räkna ut att han hade valt mamma om det inte vore för skolan. du kan inte skilja dig från dina barn, jag antar att jag varit nöjd bara du tagit ditt ansvar. om du hade sagt varför du övergav (ja, det kanske låter grymt men så äre) mig, om du hade någon rimlig anledning? nu är det lite väl sent för dina dåliga ursäkter och förklaringar. du valde att gå, vad säger att du inte gör det igen?
och jag vet ärligt inte, för kan en pappa svika och lämna så vem kan inte? kan lova att mina problem med att våga lita på folk inte blivit lättare, och är det så svårt att förstå? murar högre än nånsin, hur fan vet man vem man vågar släppa in? jag är rädd, rädd på riktigt. för jag vill verkligen kunna lita på folk, våga öppna upp och verkligen dela allt jag känner, men jag kan inte. och jag vet inte hur jag ska våga. och visst folk säger att du måste väl kunna lite på mig, jag har varit din vän si och så länge. men vad? jag har kännt min pappa så länge jag levt, halva jag är han. kan han, så kan vem som helst. jag vill så gärna våga lita, men det går inte, jag klarar inte av det.
och en del av mig är så rädd för att jag ska bli som han, bitter och bara allmänt elak. att hela tiden se till sina behov först, att inte bry sig om resten. jag menar, halva min genuppsättning är ju hans så varför inte? tänk om jag en dag vaknar upp och inser att jag blivit honom? jag skulle inte kunna leva med mig själv. åh, jag önskar bara att allt kunde vara som det alltid varit.
och jag är så ledsen att jag försummat allt och alla. men jag har bara inte orkat. har inte alls varit någon bra vän alls men jag måste få tid att fixa det här själv. och jag älskar alla som funnits där och stöttat men i slutändan så handlar det om mig och det kanske tar tid men snälla bara finns där. för ni ska veta att allt uppskattas så otroligt mycket. och jag tror att innerst inne vet ni lika mycket som jag att allt kommer att bli bra, för det blir det, tillslut. just hang in there.
