llilllemor

Marie och barnen for precis och snart skulle jag gissa på att det blir körslaget på tv;n. Jag, mamma och Marie har haft väldigt intressanta diskussioner och det är mycket man aldrig kommer att kunna förstå sig på. Insåg också att det inte är så förbannat konstigt att jag blitt som jag blitt. Jag skyller inte ifrån mig men det känns bra att kunna förstå varför och hur mkt de som är närmast påverkar. Och egentligen är ju inte det särskilt märkligt för det är ju när de som man älskar mest gör bra saker som man uppskattar det mest och tvärt om, det är ner de sårar en som det gör ondast.

Jag hoppas inte längre, jag förväntar mig ingenting. Jag vet att jag mest troligt kommer att bli besviken. Och det är fel att känna så för man ska inte sluta hoppas men just nu känns det väldigt naivt och bara dumt att tro på sån skit. Så snälla, gör mig en tjänst och lova inget som du inte med 110% procents säkerhet kommer att hålla. Orkar inte bygga upp hopp och förväntningar för att se allt rasera. Jag är så less på det och tänker inte ta mer.

Har också insett att jag plågar mig själv och inte riktigt förstår varför, eller jag vet varför. Jag tror (vet) att han är värd det. Långdistansförhållande? Vad är oddsen på det? Hade jag frågat mig själv för några veckor sedan hade jag skrattat åt bara tanken på det. Men samtidigt så är ingenting längre som tidigare. Jag har hunnit överraska mig själv många gånger under det nya året, förhoppningsvis till det bättre. Jag tror verkligen det, det känns som att är det nåt jag skulle våga satsa på så är det det här. För går det vägen kan jag inte tänka mig något annat som skulle kunna vara bättre.

Vet inte om nån förstår mina trassliga tankar men jag behövde få läsa själv vad jag tänker. Nu ska jag faktiskt äta chips (välförtjänt efter en tuff träningsdag) och tjuvkika på (min) snyggerik.

pusss