llilllemor

Just nu känns allt hopplöst, skulle vilja skriva allt och bara vara brutalt ärlig men det fixar jag inte. Det slog ner som en blixt och allt kom på en och samma gång och jag funderar över hur mkt det är tänkt att jag ska palla innan jag bryter sönder och samman. Vill bara stänga bort allt men det går inte längre, allt är för verkligt och jag kan inte längre stöta bort allt genom att vara förbannad. För jag är inte arg, eller klart jag är arg men det går inte att jämföra med hur hurt jag egentligen är. Jag önskar att jag kunde förstå, då kanske det iaf skulle kännas lite bättre. Men det går inte nu, inte imorgon och kanske kommer jag aldrig att förstå. Mest troligt aldrig. Jag vet att det kommer att bli bra, eller inte det men jag. I'll be fine tillslut.



du var allt, var jag nånsin nåt?