llilllemor

Jag är löjlig och borde bara skärpa mig och lita på det jag faktiskt har. Hålla mig till fakta och sluta låta tankarna sväva iväg och ha sitt eget liv. Allting vände upp och ner så jäkla fort att jag nog bara inte hann med. Jag håller mig till det som är stabilt, det jag vet vart jag har. Det som jag vet aldrig kommer förändras. Och när jag tänker efter på riktigt så vad vet jag om det? Vad som förändras och vad som består. Ska jag vara äckligt ärlig så vet jag inte. Mycket jag trott varit hugget i sten som ändrats fortare än jag hunnit blinka. 

Jag vill inte be dig ta emot mig, jag vill att du ska hålla mig innan jag ens själv hinner känna att jag är på väg att falla.